Fast jag var helt utmattad och sjuklig, gick jag på bio med Felicia. Vi såg den 200miljoner satsningen Guldkompassen. Filmen handlade om folk i en annan dimension, där ens själ var i form av ett djur som man bar runt på hela tiden. Själarna kallades också daimoner. Jag gillade själva iden, men dem snackade hela tiden om att gå ut i krig typ. Det var skitmesigt, lite tuffa effekter, men allt kändes så wannabe.
Brevid mig till höger satt felicia. Till vänster om mig satt en kille,
som var ensam. Innan filmen började lät det som han snyftade.
Där gick mitt hjärta sönder. Jag tyckte så synd om honom. Men jag var bara nästan övertygad om att jag hade hört honom snyfta. Resten av filmen sneglade jag lite på killen hela tiden.
Han såg helt förstörd ut, men jag såg inga tecken på gråt.
Det värsta var när han skulle gå, när filmen var slut, har aldrig sett någon ta på en mössa så sorligt som han. Sen när han gick så såg man bara på hans hållning att han var osäker. Hukad och tittade i marken. Under filmens gång hade jag till och med skuldkänslor för att jag hade felicia, och att felicia kramade mig. Samtidigt ville jag ju krama tillbaka.
När jag önskar något som ska hände brukar jag faktiskt be till Gud. Inte för att jag tror på honom så mycket, men det ger hopp. Jag brukar mer önska saker som att få MVG eller att felicia skulle börja gilla mig osv. Men nu önskade jag mest av allt att killens liv, vad som än grämde honom, skulle försvinna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar